När jag gick i låg-mellanstadiet fanns det en period då vi lekte något som kallades för "pussleken". 

Den leken gick ut på att killarna skulle vara jagare och tjejerna skulle skulle bli jagade.

Ena rasten var det killarna som jagade och nästa rast var det tvärt om och då fick tjejerna fånga killar. 

När man fångade någon sattes den personen i "fängelse" och var tvungen att pussa någon av vakterna för att bli fri. 

Jag minns så väl en gång då jag stod och vaktade "fängelset" och killen som jag var så kär i hade blivit fångad. Han tittade på de olika tjejerna som stod och vaktade och valde att ge mig pussen för att bli frisläppt. Känslan att bli vald av killen som jag var så kär i var en sådan lycka. Jag minns fortfarande att jag var så glad att jag nästan grät av lycka när jag kom hem från skolan den dagen.

En känsla jag aldrig någonsin haft innan. För jag har aldrig varit den som blir vald först.

Jag har aldrig varit den personen som blir vald först på idrotten, jag har aldrig varit den som är prioriterad och jag har aldrig fått känna mig speciell. Men just där och då fick jag uppleva känslan av att bli vald.

En känsla jag aldrig tidigare hade känt och aldrig känt igen. 

För jag har alltid varit och kommer förmodligen alltid vara den där lite udda och utstötta tjejen som bara står bredvid och tittar på när alla andra lever sina liv. Jag har aldrig riktigt känt mig som en del av allt, jag har aldrig passat in och jag har aldrig varit den som blir vald av någon. 

Ofta så känner jag mig allt som ett andrahandsval, jag har alltid den där känslan av att jag inte räcker till, att jag är inte bra nog och att jag är inte den bästa på något eller för någon. 

Visst är jag säkert en stor del i mångas liv, någon som skulle bli saknad och någon som folk tycker är trevlig att umgås med. Men jag är också den personen som så många ånger i mitt liv blivit bortvald så  fort något bättre har dykt upp.

Att bli bortvald på det sättet gör så otroligt ont och även om detta mestadels var när jag var liten så gör det fortfarande ont. 

Kanske är det så att känslan av att känna sig vald inte kan infinna sig hos mig för att jag innerst inne inte tycker att jag förtjänar att bli vald? Något jag känner för att jag på något vis vuxit upp med den där attityden att personen med psykisk ohälsa är mindre värda, att jag är en jobbig och krävande människa. Eller för att jag så många gånger i mitt liv fått höra att jag kan göra saker så mycket bättre om jag bara försöker, detta trotts att jag redan kämpat på full kraft. Det känns som jag aldrig nått de förväntningar som har funnits på mig och det gör att jag inte känner mig värd att älskas eller ens vara den som blir vald.

 

Maria

3 maj 2016 21:49

Du är fin precis som du är
och en helt underbar och fantastisk tjej.
Kramar:)<3

http://stjernstoft.bloggplatsen.se

Sara Modigh

3 maj 2016 23:52

Tack så mycket :)

 

Petra

4 maj 2016 00:07

Jag är inte den som väljer att följa bloggar... men har valt att följa din.

Jakob VALDE dig och väljer att leva med dig för att han vill.

Sara Modigh

4 maj 2016 01:14

Tack Petra!

 

Sara

5 maj 2016 03:27

Kära namne, du är värd att älskas av andra och framförallt, men svårast, av dig själv bara för att du ÄR. Jag känner så väl igen mig av din känsla att bli vald sist. Jag blev å andra sidan uppmärksammad av de vuxna för vad jag presterade - vilket ledde till en självkänsla som satt i prestation och inte i varande. Efter 47 års varande börjar jag komma till räta med mig själv, och önskar - och vet - att du också kan hitta dit. Har bl a jobbat mkt med att förpassa min upplevelse idag av att inte vara värd något till den tid i mitt liv då den känslan först uppstod, och att tala om för Sara genom åren att då var då - och nuet har helt andra förutsättningar. Började följa din blogg pga en så ytlig grej som att vi nästan heter samma sak - men har fångats av dina reflektioner och tankar. Önskar dig all kärlek som du är värd just för att du är du!

http://SarasGoda.com

Sara Modigh

5 maj 2016 13:07

Tack så mycket för din väldigt fina kommentar.
Jag vet ju egentligen att jag är värd att älskas, men ibland är det svårt för logiken att övertala känslan.
Men jag jobbar på det och jag tror också på att jag kommer hitta dit.

 

Josefin

7 maj 2016 10:02

Hej! Vill bara säga att jag känner igen mig nåt extremt i det du skriver. Att känna att man aldrig räcker till och att man aldrig duger oavsett vad man gör. Det är en skitjobbig känsla att leva med, men helt ärligt så tror jag att det sitter allra mest i huvudet. Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det, men det är oxå skönt att veta att man inte är sådär jävla ensam som man kan känna sig ibland... Tack för ett bra inlägg.

Sara Modigh

7 maj 2016 12:08

Tack själv för din fina kommentar :)
Jag är övertygad om att detta är en sak som väldigt många upplevt, i alla fall nån gång i sitt liv.
Precis som du säger så handlar det nog oftast om något som sitter i huvudet. Man kanske har fått höra något elakt och så sätter det sig där inne och mal och känslan av att man inte duger kommer upp till ytan och är svårt att bli av med igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...