Jag är inte längre den där personen som jag brukade vara. Jag har förändrats så otroligt mycket de senaste åren.  

När jag tänker på mig själv så som jag var för femton, tio eller fem år sedan så är jag inte samma människa.

Ibland känns det som om mina minnen från förr är som från en film eller någon annans liv. 

Jag kan ibland känna att det känns som om mycket som jag upplevt nästan är lite overkligt. 

Ibland tänker jag att det känns som om mitt liv och mina minnen är från flera olika liv. 

Det är barndomen
    

 Den tiden då man lekte från morgon till kväll. Visst jag mådde inte bra i skolan. Men på dagarna och framför allt alla loven så var vi ett stort gäng med barn från samma område som lekte tillsammans och det var bland de lyckligaste stunderna i mitt liv. 

Jag kan tänka tillbaka på hur vi lekte i skogen, cyklade omkring hela somrarna, lekte i lekparker eller hemma i trädgården. Jag kommer ihåg alla vintrar då vi åkte pulka hela dagarna och jag saknar den tiden. Jag önskar ibland att jag hade kunnat få börja om. Återuppleva alla de där stunderna där jag mådde så bra och hade det så kul. 

Jag minns att vi en gång bestämde oss för att ge oss ut i skogen och grilla. Det var jag mina vänner och en storebror till en av vännerna och hans kompisar som vi allihopa umgicks mycket tillsammans med när jag gick i lågstadiet som skulle ge oss ut i skogen. 

Jag stal en engångsgrill hemma från mig och någon annan stal lite korv  från sig och så gav vi oss iväg mitt i vintern och gick ut i skogen. 

Vi grillade våra korvar och gick runt i skogen hela dagen och vi hade så kul tillsammans. 

Vi lekte och lekte så mycket det där gänget. 

Men sen kom min period då jag bara blev sjukare och sjukare.

 Jag tappade kontakten med alla vännerna och jag mådde bara sämre och sämre i skolan. Jag började skolka mer och mer. Mellanstadiet var starten på min långa och svåra tid och när jag började i högstadiet blev det katastrof. Jag drabbades av en väldigt djup depression. Högstadiet och några år där efter är min mörkaste och hemskaste period i livet. Jag var med om så många traumatiserande upplevelser och livet var så svart och fyllt med så mycket dåligt mående så det går inte att jämföra de båda tiderna.

De var som natt och dag.

Jag slutade helt att gå ut under min depression. Jag sov 20 timmar per dygn och mitt liv tog tvärstopp.

Allt slutade att fungera. Även om den depressionen la sig efter ett tag så mådde jag ändå så fruktansvärt dåligt. 

Jag hade självmordstankar nästan dagligen och mitt liv kretsade bara runt sätt att självskada. 

Det var en kamp bara att överleva. 

När jag tänker tillbaka på denna tiden av mitt liv så känner jag bara att jag var så ensam och

oförstådd då. 

Jag förstår inte varför jag inte fick bättre hjälp när det ändå var så tydligt att jag mådde så dåligt?

Men det enda man fokuserade på var att jag skulle till skolan. Man gav mig massa tabletter och sen så tvingades jag till skolan. 

I en period så kom personal från psykiatrin hem till mig på morgonen och drog upp mig ur sängen, bar/släpade mig ut i bilen och körde mig till skolan där de släpade in mig och lämnade mig gråtandes i panik. 

Detta oavsett om jag hade klätt på mig eller ej så vid ett par till fällen så lämnades jag i bara pyjamas eller nattlinne på skolan. 

Jag upplever verkligen att detta var ett övergrepp mot mig och det skadade mig enormt mycket. 

När inte skötare från psykiatrin kom så var det min mamma som körde mig till skolan varje dag. Jag grät och skrek och mamma var frustrerad. Varje dag samma visa. Jag upplevde det som om jag släpades ut mot ett stup för att kastas ner mot en avgrund med en säker och smärtsam död för paniken höll mig i ett så hårt grepp att jag trodde jag skulle dö. 

Mamma släpade mig till bilen och körde mig till skolan där en lärare väntade på parkeringen och släpade in mig till skolan. Jag minns inte hur länge detta pågick men det känns som om det var en hel livstid för det var så fruktansvärt. 

Men någonstans så gav de väl upp för min närvaro i skolan blev mindre och mindre ju längre tiden gick. 

Jag fortsatte att må dåligt och åren gick. Jag blev sjukskriven och det fortsattes att skrivas ut medicin efter medicin.

Allt var så mörkt och jag mådde så otroligt dåligt och detta väldigt dåliga måendet pågick i tio års tid. 

När jag var 19 försökte jag ta mitt liv och där insåg jag hur sjuk jag faktiskt var och jag började kämpa mer för en förändring. Jag kämpade och kämpade. Jag slutade självskada, jag började utsätta mig för allt jag tyckte var hemskt och jag byggde upp ett bättre liv. Jag började ställa krav och bli en egen person, inte bara en sjuk individ. Jag började inse att jag har ett värde trotts att jag är sjuk.

Jag gjorde stora framsteg även om det gick långsamt.

Men på något sätt så tror jag att den största vändningen kom när mamma dog. 

För då hade verkligen det värsta hänt och ångesten gick inte längre att fly. 

Jag känner lite att kunde jag klara det så kan jag klara allt och jag har nya prioriteringar i livet. 

Det viktigaste är inte att passa in i en mall och vara som alla andra utan det viktigaste är att fokusera på att göra livet så bra som möjligt för MIG för man vet aldrig när det tar slut. 

Jag mår inte alls så dåligt som jag gjort tidigare och jag tror att mycket beror på att jag har accepterar att jag har mina svårigheter. Jag mår självklart inte bra jämte och allt är långt ifrån på topp. Det finns fortfarande mycket jag inte klarar av som jag önskar att jag kunde. Men samtidigt så är jag glad för den utvecklingen som skett. Jag är inte längre självmordsbenägen och jag kan ändå se ljust på livet och uppskatta det jag har istället för att sakna det jag inte har. 

När jag tänker tillbaka på min barndom och den lyckliga tiden så känns det som om det ligger en mörk skugga mellan de lyckliga stunderna från då och mitt liv idag. Jag minns inte så mycket från när jag var barn. Men det jag minns saknar jag. När man tänker på åren mellan 10 och 22 så är det en mardröm. Jag önskar så att den tiden aldrig hade hänt. Det är en del av mitt liv jag helst hade velat radera.

Det är en 12 år lång jävla mardröm som jag är otroligt tacksam över att jag lyckats vakna upp ur.

Den jag är idag är inte samma person som jag en gång var. 

Allt som händer i livet påverkar och får oss att utvecklas. Den jag är idag är inte den person som jag kommer vara om tio år. Men jag hoppas att det kommer fortsätta att bli bättre och att jag inte förlorar min nyfunna kraft att kämpa och fokusera på de bra sakerna i livet trots att allt det dåliga är så överväldigande.

Det jag egentligen ville säga är väl det att hur ditt liv än ser ut idag så vet man aldrig vad som kommer hända. Så ta vara på allt som är bra och ge inte upp hoppet om allt ser mörkt ut. Det kommer alltid något som förändrar livet och den du är idag är inte samma person som du kommer vara om fem, tio eller femton år!

 

Livsturisten

6 juli 2015 13:01

Du har skrivit ett mycket bra och tankeväckande inlägg här!
Och, jag är så glad för din skull, för att du mår bättre nu än vad du gjorde då det var sådär mörkt.

Själv har jag mina erfarenheter av att ha levt inlåst i en lägenhet, ignorerad av vården, med bara min ångest som sällskap under åren 1989 (då jag gick in i väggen) och 1998 (då jag kastade mej ut rakt in i direktsänd TV) och på den vägen är det... en kurvig väg med uppförsbackar och dalar... men, också med en underbar natur på sina håll, med söta smultronställen - mellan tistelfälten. :) (((kram)))

http://livsturisten.bloggplatsen.se

Sara Modigh

6 juli 2015 13:08

Tack så mycket :)

Min historia är jag ju inte ensam om att ha upplevt. Psykisk ohälsa är ju tyvärr ett stort problem i dagens samhälle och det är ju tyvärr ofta så att man lämnas ensam att hantera sina problem.
Men jag är glad att just jag tagit mig ur och en snabb titt på din blogg så tyckte jag mig se att du har hittat dina smultronställen i livet :)

 

Lina Tsutsumi

6 juli 2015 17:15

Jag kan verkligen känna igen mig i det där. Ibland tycker jag att tiden stått still och att det aldrig hänt något men sedan kollar jag verkligen tillbaka till den jag var och förstår hur mycket jag gått igenom och hur mycket jag utvecklats. Det är väldigt häftigt egentligen. Jag tror också att vi som utvecklas och hitta

http://www.jagarbipolar.spotlife.se

Sara Modigh

6 juli 2015 20:03

Ja, precis. När jag känner att det inte hänt någonting och att jag står och stampar på samma ställe så är det bra att stanna upp och verkligen titta och se hur mycket som faktiskt hänt.
Men ibland känns det som om det är svårt att greppa att det faktiskt är mitt liv jag tittar tillbaka på. Ofta känns det som om mina minnen är från en mardröm just för att jag förträngt så mycket av den tiden.

 

Ann Pettersson

6 juli 2015 18:34

Otroligt starkt och betydelsefullt inlägg!

http://nouw.com/Annorlunda

Sara Modigh

6 juli 2015 20:00

Tack så mycket Ann :)

 

Malin Hammarborg

7 juli 2015 13:08

Tack för att jag fått en liten inblick i ditt liv. Kändes viktigt att läsa. Trots allt finns det ungdomar runt omkring oss som man bör lyssna på hur de mår. Hälsa Jakob!

Sara Modigh

7 juli 2015 16:57

Tack själv :)
Och det ska jag göra!

 

Lovisa

8 juli 2015 21:18

Du lyckas alltid berör mig med dina ord, så himla bra skrivit! Underbart att läsa att du kommit dit där du är idag, blir glad för din skull :)

http://kampenmotbiolar.devote.se

Sara Modigh

9 juli 2015 08:11

Tack så mycket Lovisa :D

 

Niklas R

10 juli 2015 11:20

Vilken bra text! Jag förstår att det är en del du jobbar med fortfarande, men du vågar ju skriva öppet och ärligt om dig själv på ett som alla inte vågar. Modigt. Jag tycker du skriver bra, det kanske blir en bok nån gång i framtiden.

Sara Modigh

10 juli 2015 11:39

Tack så jättemycket Niklas :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...