En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 26 november 2014

Var kan man få hjälp när psykiatrin inte fungerar?

Av Sara Modigh - 26 november 2014 11:15

Imorgon är det dags att träffa Arbetsterapeuten. Ni vet han som övergav mig för över ett år sedan och inte hört av sig sedan dess.

Jag tycker att det känns jättehemskt. Samtidigt vill jag ju veta hur han tänkt, varför det blivit som det blivit och hur det får gå till på detta viset.

Jag tycker det är fruktansvärt oansvarigt att bara lämna en patient på det viset.

Jag fick inte veta att han skulle vara borta såhär länge, han har inte svarat på det mail jag skrev och när vi ringde fick vi bara veta att han hade varit tillbaka och att han skulle komma tillbaka om några månader igen.

Jag mår för dåligt för att hålla på och jaga psykiatrin.

Jag känner mig ledsen och övergiven och allt mitt förtroende för psykiatrin är borta.

Det känns inte alls bra att behöva ställas inför denna människa som svikit mig så, speciellt med tanke på hur psykiatrin bemött mig tidigare.

Just nu känns det som om de kommer försöka slingra sig ur allt ansvar och skylla på mig. För det är ju så det brukar vara.

Allt är mitt fel för att jag inte är tillräckligt frisk.

Det var ju därför jag fick en arbetsterapeut istället för en psykolog från första början. För att jag var "för sjuk" för att ingå i psykologernas arbetsuppgift.

Jag hatar psykiatrin och allt vad den innebär.

Jag vill aldrig någonsin sätta min fot där igen. Psykiatrin har skadat mig mer än den hjälpt. Det finns bara ett fåtal guldklimpar i en hög av skit.

Jag tycker inte att det är värt att drunkna i bajs bara för att hitta någon liten bit av guld.

Jag har det tillräckligt svårt utan att psykiatrin ska förvärra det hela.

Visst jag har störtat mot botten ganska rejält de senaste veckorna. Men jag vet ju också att det beror på att skolan tar mer krafter än jag har.

Men psykiatrin skulle ju aldrig hjälpa mig att må bra i detta. Det har de aldrig gjort tidigare. Psykiatrin pushar på tills man går mil över sina gränser och man blir så sjuk och skadad att man kanske aldrig återhämtar sig.

Psykiatrin kommer i skåpbilar och sliter upp en ur sängen , släpar in en med pyjamas in i bilen och kör sedan och släpar in en i skolbyggnaden..

Japp, så hanterar man i alla fall en ung, svårt sjuk och livrädd patient som inte klarar av skolan.

Det gör fortfarande ont inom mig när jag tänker på det.

Det var fruktansvärt traumatiskt att en främmande människa kom in i mitt hem och släpade mig mot min död. För det var i alla fall så det kändes.

Det kändes som att släpas närmare och närmare en avgrund. Som att vara på väg att slängas ner i ett hav av lava. Att dras mot en säker död.

Detta är en av de värsta minnena ur mitt liv och det är psykiatrin som står för det.

Även om jag i denna skola jag går i nu fått förståelse för min problematik så kvarstår det faktum att skolan håller på att lägga ner. Lärare efter lärare slutar och allt är osäkert och utan struktur. Lektionerna är på helfart och jag orkar inte med.

Jag tror att jag försökt gapa efter för mycket och nu betalar jag priset för det.

Jag fungerar inte i skolan, jag klarar inte av stressen och pressen och jag blir utbränd väldigt fort.

Jag tar mig knappt upp ur sängen längre och det känns jobbigt att bara tänka på att idag ska jag till sjukhuset och få dropp och imorgon måste jag upp igen för att åka till försäkringskassan och träffa arbetsterapeuten. Sen på måndag måste jag till tandläkaren. Detta utöver allt som ska göras inför jul.

Det känns som om jag ska gå av på mitten av all stress. Jag känner mig helt golvad.